Den trettioende mars var det fem hela år sedan min
farfar Rolf försvann från vår jord. Fem långa år av enorm saknad och tomhet. Idag
står jag här framför er för att hylla honom för den fina personen han en gång var.
En person med mycket glädje och positiv energi, men framförallt världens bästa
farfar. Nu är det dags för er att lära känna honom för en liten stund.
Tänk dig nu en
medellång man med vitt hår, i sjuttioårsåldern som brann för fotbollslaget
j-södra. En man som rökte pipa och älskade att sitta på ballkongen och vissla.
En man som var min farmors man, min pappas far och min egen farfar. En man som
alltid satte mig och min bror i första hand. Det finns faktiskt några typiska
minnen som jag vill dela med mig av till er idag. Jag vill att ni ska få ta del
av vårt starka band som fanns där, som farfar och barnbarn. Kanske kommer du
även, under talets gång att känna igen dig i liknande minnen som är kopplade
till dina egna mor- eller farföräldrar.
Vi brukade alltid titta
på Emil i Lönneberga. Det var farfars förslag, han älskade Emil och såg alltid
min bror som en liten Emil. När vi skulle komma på besök var alltid det sista
han sa i telefonen: Glöm inte ta med EMIL-FILMEN! Vi hade en hemlighet, som
bara vi visste om och som farmor inte har fått veta förrän idag. Det fanns ett
spel på tvn som hette ”ordjakten”. Det gick ut på att man skulle ringa in till
programledaren och berätta det rätta ordet och på så sätt vinna pengar.
Farfar-Rolf var allmänbildad och kunde alltid alla orden. Det resulterade i att
jag stod ute i hallen och ringde och ringde, medan farfar satt inne i
vardagsrummet och ropade ordet till mig. Sådär höll vi på och jag vill inte ens
veta vad räkningen låg på varje månad.
Sista gången jag
träffade min farfar var på mitt eget födelsedagskalas, den tjugonde mars 2009.
Vid den tidpunkten var han inte sitt rätta jag längre, nu fanns käppen där vid
hans sida som stöd och orken hade börjat försvinna allt mer, men vem kunde tro
att han skulle försvinna? Han var ju bara 74 år. Det finns en fras som betyder
otroligt mycket för mig idag och den vill jag självklart dela med mig av till
er, frasen var den sista han sa till mig innan han gick hem från mitt kalas.
Jag hade precis träffat en kille, som än idag är min pojkvän. Det sista farfar
sa var:
”Hoppas att du inte har
flyttat till Bottnaryd tills nästa gång vi ses”. Jag fnissade när jag kramade
farfar samtidigt som jag nämnde någonting i stil med ”det är klart att jag inte
kommer att flytta ifrån dig. Det slutade tyvärr med att det var han som
flyttade ifrån mig och inte jag som flyttade ifrån honom. Han kanske kände på
sig det, vad vet jag. Det finns i alla fall en sak som jag vet och som jag är
säker på. Min farfar var en älskvärd person som fanns där för så många andra,
det visade sig på hans begravning. Nästan 100 personer resulterade i otroligt
många fina blommor och flera fina hälsningar.
Farfar, jag vill tacka
dig för att du alltid stöttade mig vid sidan av fotbollsplanen. Jag vill tacka dig
för att du fick mig att känna mig älskad. Jag vill tacka dig för att du har
format mig till den personen jag är idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar