måndag 13 april 2015

Ett livstecken

... Det har alltså gått hela två månader sedan jag skrev här på bloggen, otroligt. Anledningen till att mitt skrivande ännu en gång rann ut i sanden handlade om prioritering. Det kan rent utsagt bli en påfrestning att klicka sig in här varje dag bara för skrivandets skull, trots att jag också vissa stunder har tyckt att det har varit fantastiskt roligt. När jag loggade in här och möttes av att samma siffra besöker bloggen varje dag (fortfarande), detta gjorde mig överraskad och jag kände att jag för deras skull faktiskt ville slänga in ett inlägg. Frågan är då vad som har hänt sedan sist jag skrev, egentligen har jag inte haft någon ordentlig uppdatering på hela tjugohundrafemton. 

Året i sig har inneburit lite av ett nytt kapitel för mig och det har jag nog skrivit om tidigare också. Det där med att inte längre leva tätt inpå sina föräldrar jämt och ständigt. Jag har alltid varit en självständig person, tagit egna initiativ och varit trygg i mig själv. Sedan flytten har dessa egenskaper förstärkts ännu mer. Jag har kommit in i vardagssysslorna som att tvätta, städa och diska och betala räkningar. Jag och Oscar har fått bygga vårt eget bo och det blir på ett helt annat sätt. Det är jag, han och så vår katt. Vi lär oss att skapa egna rutiner och gemensamma värderingar, vilket är nytt för oss båda. För trots att vi har bott hos varandra så länge jag kan minnas så blir det annorlunda när det bara är vi. Det är klart att vi, precis som alla andra också tjafsar ibland, men det är inte mer än så. Dom ljusa stunderna väger och får oss att påminna om hur töntiga vi båda kan vara ibland och hur mycket vi älskar varandra också för den delen. Lägenheten börjar mer och mer kännas som vår. Vi är inga experter på inredning, men vi har ändå gjort den till "Lisa och Oscar", vilket är det allra viktigaste. 

På pluggfronten rullar det på. Jag har en avslutande kurs innan jag tar sommarlov och det betyder alltså att en termin snart har passerat, två terminer kvar. Det finns inga tvivel på mitt val om att läsa till undersköterska, det känns mer än bra. Jag brukar förklara det som att jag är en bit på vägen till mitt mål. Bara det att kunna ha en utbildning i ryggen som förstärker chanserna till jobb gör mig lättad, trots att jag vill fortsätta plugga senare. 

Tillbaka till det där med prioritering som jag nämnde i början av inlägget. Det ordet har fått ett ny innebörd hos mig och jag tänker väldigt ofta på just det. Att prioritera rätt saker i livet och att verkligen sortera vad som är värt att lägga all sin energi på. Det är inte värt att gräva ner sig och må dåligt över val som man själv kan välja att göra någonting åt. Det viktigaste i slutändan är att känna sig tillfreds med den situation som man befinner sig i och det kan handla om vad som helst. Trots att jag har kommit ganska långt i att lyssna på mig själv och köra mitt eget race så har jag fortfarande svårt att leva i nuet och det måste jag bli bättre på. Det är bra att drömma och planera för det framtida livet, men det är ännu viktigare att vara här och nu. Att ta vara på det som varje dag har att erbjuda. Sådär, det var mitt livstecken. Hoppas allting är bra med dig som läser detta! Kram! 


Tänk vad fort tiden går. Idag, om exakt två månader var det ett år sedan jag tog studenten. Helt otroligt!