Fem nätter utan Oscar har passerat. Nu återstår tre. Jag ska tala om för er att det känns otroligt tomt att sova ensam när jag vanligtvis har min sovkompis bredvid mig, min fina pojkvän och min andra halva. Sängen går helt plötsligt från att ha noll utrymme kvar, till att helt numera vara superdupermegastor.
Jag gråter inte på dagarna, det gör jag inte. Däremot känner jag att det är någonting som fattas. Oscar lyser upp min dagar, han är min solstråle. Ja okej, det kanske låter lite klyshigt, men han är faktiskt min vardag. Han är den personen som jag pratar igenom dagarna med. Vi kan ligga och prata om allt mellan himmel och jord i flera timmar. Därför ska det bli extra kul att träffa honom igen, en hel veckas snack att ta igen. På lördag får jag äntligen somna bredvid honom igen - jag längtar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar