Vänskap för livet

I min och Sophias vänskapsrelation känner jag mig som storasystern. Den som delar med sig av egna erfarenheter om livet och allt vad det innebär (jag brukade alltid förklara för folk att Sophia är den lilla kloka som hjälper mig med skolan när jag bara vill lägga mig ner och gråta, och i gengäld för att hon hjälper mig så berättar jag om mina upplevelser vad det kommer till förhållanden, kärlek osv.) Vi pratar om allt och då menar jag verkligen ALLT. Det kan handla om saker som för många är helt ointressanta, till sådant som ligger oss båda nära hjärtat. Sophia är en sådan vän som jag hör ifrån nästan varje dag. Vi kan skriva några få ord i ett sms, men det handlar mest om att veta att den andre lever. Jag förstår ärligt talat inte hur det ska bli när hon lämnar Sverige, det är ingen som vet. Men jag vet hur mycket hon vill det här och bara det att jag vet att hon följer sin dröm gör mig stolt. Jag tycker hon är otroligt stark som bara lämnar allt och alla och drar härifrån, så jäkla modigt, visst? Vi kommer att höras av ändå, tack gode Gud för internet. Dessutom har jag fixat en present till henne som kommer att få följa med i resväskan. Japp, hon kommer inte undan så lätt... Hehe! Och förresten - jag ska med till flygplatsen och vinka hejdå. Det är nog värt att filma in det scenariot tror jag. 

Fisengrisen, i love you.