En dag i tårar

Redan igårkväll fick jag veta att Mimmi inte hade varit hemma på hela dagen. Inte så ovanligt, hon brukar vara ute i längre perioder. Men idag när mamma ringde igen vid fem och sa likadant, då knöt det sig riktigt ordentligt i magen. Jag klarade inte av att sitta hemma hos Oscar och tänka på det så vi åkte hem till mig. Jag kände bara att jag var tvungen att gå ut och leta efter henne. Det första jag gjorde var att följa rälsens spår, usch. Till min glädje fanns det ingen katt där. Jag gick vid ställen där hon brukar vara, men ingen katt där inte. Jag ropade och ropade, men ingen katt. Jag bestämde mig för att gå lite längre bort. Jag fortsatte ropa. När jag går förbi grabbarnas garage en bit bort så hör jag ett mjaaaaou som svarar på mitt "mimmiiiiiiii!!!!". Pulsen ökade och tårarna började rinna. JÖÖÖÖÖSSES TÄNK OM DET ÄR HON. Jag sprang bort och knackade på en dörr, anfodd och helt galen. Måste sett kul ut. Fredrik hjälpte mig öppna garaget. Jag hörde fortfarande ljudet av en liten kisse men det var ingen som kom. Jag tänkte att neeeeeej hon sitter fast, är överkörd eller utmattad av att hon inte har ätit på över ett dygn. Jag ringer mamma i frustration och hon kommer bort. Precis när hon närmar sig springer lilla Mimmi ut från garaget och då rinner tårarna ännu mer. Ledsna tårar som slutade i världens lyckligaste sådana. Försvinn aldrig igen, ALDRIG.