Studenttider innebär stress, stress och ångest. Mycket plugg, eller rättare sagt mer än någonsin. Jag stänger in mig i min egna lilla bubbla där tankarna flödar som aldrig förr. Jag ligger i min säng och bestämmer mig för att plugga men så fort jag öppnar böckerna känner jag för att spy. Jag är en sådan människa som inte kan äta någonting som jag förknippar med mina tidigare magsjukor. Lite samma sak är det med böckerna. Dom har följt med mig så länge nu att jag knappt kan se dom längre. Jag vet dessutom med mig att dom får mig att må dåligt dag ut och dag in.
Jag som borde vara tacksam för att jag får gå i skolan och lära mig gråter över skolan. Jag gråter för att all press därifrån får mig att bli en annan människa. En sur tjej som egentligen skrattar och är glad. Jag känner att jag vill ge upp, men precis när jag är nära på att riva sönder varenda litet papper och bara skrika så är det någon där och stöttar upp mig. Tack snälla för det. Tack snälla för att mina föräldrar aldrig har pressat mig till att få bra betyg. Jag har en vän, jag och min vän stöttar varandra. Vi stöttar varandra i allt och inte minst den sista tiden i skolan. Jag har min familj. Min bror som kommer hem med A var och varannan dag men som ändå glädjs åt mina C. Min älskade pojkvän som alltid tycker att jag är bra oavsett vad som än händer. Mina svärföräldrar som alltid, när vi träffas frågar hur det går i skolan, som skickar sms och frågar hur jag mår. Min underbara släkt som pushar mig till att det är sista tiden och att jag kommer fixa det. Snälla ni.
Jag känner mig inte riktigt som mig själv. Det är precis som att min kropp har sagt ifrån nu, sagt ifrån att det räcker. När kroppen säger att det räcker så är det svårt att få hjärnan att göra tvärtemot. Det rent utsagt fungerar inte överhuvudtaget. Trots detta vägrar jag att ge mig. Min positiva kämpar sig igenom den negativa och försöker övervinna den. Med hjälp av allting jag har att se framemot så kommer jag fixa det, jag bara MÅSTE fixa det. Eller hur? Jag vet om att jag kommer gråta på studenten, jag är en känslig människa och gråter för både fina och hemska grejer, men det är först nu jag har insett varför jag kommer gråta. Jag kommer gråta för att allting äntligen släpper (som har med skolan att göra). Det kommer äntligen att rinna av mig. All press jag har haft på mig själv, att jag hela tiden ska förbättra mig och slå mina högsta rekord. Allt det där är över nu. Alla kombinationer av ämnen som får mig att vilja skrika dag ut och dag in. Tanken är att börja plugga på högskola så snart som möjligt, men jag kan inte tänka mig att det är samma sak. Jag läser en kurs i taget och väljer min inriktning som jag brinner för. Det är en helt annan sak. Det måste vara en helt annan sak, visst?
Jag känner mig som en överkokt spagetti, en sladdrig sådan, där armarna går åt ett håll och benen åt ett annat. Trots detta vänner så ska jag ta ny energi och nya tag. Det enda botemedlet just nu är att ta tag i sitt liv. Att få alla dom där uppgifterna redovisade, inlämnade och allt vad det nu är. Gymnasiearbetet är klart och att vi bara behövde ändra två rubriker och ta bort en är AMAZING. Det där citatet som säger att allt går om man bara vill kan kännas så klyschigt ibland, men jag tror sjutton att det stämmer. Nu ska vi kämpa sista månaden och försöka njuta av sista tiden i skolan (kan bli svårt).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar