Emil, Kalle och Lisa

Igår vid sju-tiden blev jag upphämtad av Katarina, Kalle och Lisa. När vi väl kom hem så åkte Katarina iväg och jag började laga kvällsmat till dom små söta liven, pasta och falukorv blev det. Vi satt tillsammans och åt samtidigt som vi tittade på tv och emellanåt fick jag höra "Lisa, kan jag snälla få mer falukorv tack". Självklart ska barnen få mer falukorv, stod och stekte i massor som om det vore till en familj på åtta personer. Vid nio-tiden kom Emil också hem och även han fick i sig ett antal korvar och makaroner. Efter kvällsmaten blev det glass i stora lass, jordgubbsstrut. Vi satt framför tvn och pratade om skolan och Lisa frågade mig hur det känns att vara vuxen. "Ja, nu är det ju så att du är över 18 år och då är man faktiskt vuxen". Så söt är hon min lilla flisa. Vi läste bok innan läggdags och sedan åkte jag hem.

Jag minns när lilla Lisa föddes, när Kalleplutten bara var 3 och Emilgosisen var 7 år. Tiden går så himlans fort så det är inte riktigt klokt. Det är så otroligt roligt att vi fortfarande håller kontakten och det som gör mig mest glad är att Stefan och Katarina har haft en sån otrolig tillit till mig. Jag vet nämligen inte hur liten jag var när jag fick ta hand om allihop ensam för första gången. Jag körde runt dom i vagnen och lekte i sandlådan. Det har snart gått sju år sedan Lisa föddes, SJU ÅR. Alla tre är så förståndiga. Emil har vuxit till sig och blivit en riktig tjejtjusare, det är inte klokt vilken charmör och artig är han också. Kalle då, han är också sååå artig och frågar alltid snällt och tackar alltid för allting, precis så att man smälter i själen. Lilla bus-Lisa hon är precis som hennes smeknamn, busig. Hon har hur mycket energi som helst och älskar när det är fart och fläkt. Det bästa av allting med Lisa är hennes kramar varje gång vi ses. Ibland ringer hon till och med och frågar när jag kommer tillbaka nästa gång. "Du Lisa... När du får barn, kan jag snälla få ett då?" Det är hennes favoritfras. Min lilla pärla.