Allt för min bror

När jag satt tittade igenom min dator hittade jag talet som jag skrev till min bror i syfte att användas till nationella provet i svenska för två år sedan (ämne relationer). Syskonrelationen förändras verkligen genom åren, men oavsett vad som händer kommer jag såklart älska honom så länge jag lever. Jag är så stolt över honom på alla sätt och vis och det kan ingen ändra på. Att Martin och Oscar har skapat ett fint band gör min ännu gladare. Det värmer i mitt hjärta när Oscar väljer att bo här fast att jag är bortrest. Hur som helst vill jag dela med mig av talet:

Du som har syskon kommer känna igen dig i det här talet. Att störa sig på saker som den andra gör och att retas ”bara för att”, det är sådant som händer vardagligen. Är det detta som kallas för syskonkärlek?

Jag minns så väl när jag var liten och när min bror var ännu yngre än vad jag var. När jag retade honom, nöp honom i armen eller puttade honom så han gick och skvallrade till mamma.

Samtidigt som vi kunde skrika på varandra, slåss, tävla om uppmärksamhet och vara osams så fanns det stunder där vi insåg hur mycket vi betydde för varandra. Det är speciellt ett ögonblick som jag minns så väl. Vi hade precis börjat på förskola, olika avdelningar och var inte vana vid att vara ifrån varandra. Det gick jättebra tills vi skulle gå ut och leka på gården. Då möttes vi alltid på mitten, vid grinden emellan lekplatserna. Jag tog min lillebrors hand som bara var två år och kramade den hårt, han grät och sa att han saknade mamma, men jag tröstade honom och vägrade lämna honom där. Så, så stod vi varje dag fram tills mamma & pappa satte oss hos dagmamma istället och det fanns andra anledningar till det. Men nu slapp vi oroa oss för varandra längre.  

Självklart växte min bror upp en dag och jag som alltid hade varit den stora och starka storasystern blev istället den klena och svaga som inte hade något att säga till om. Det var han som hade makten och med endast en liten putt låg jag där nere på golvet och bönade och bad om att han skulle sluta. Vilken förändring det blev på bara några år och numera ser folk Martin som storebror och mig som lillasyster. Vet inte om det är positivt eller negativt men nu är det som det är och jag trivs ganska bra med det.

Relationen förändras såklart genom åren. När vi var små kunde vi slåss ena stunden och springa runt och hålla varandra i handen andra. Idag känns det som vi ligger någonstans där emellan. Vi kan fortfarande bråka men då är det mer diskussioner som utspelar sig och istället för att hålla varandra i handen kanske vi kollar på en film eller spelar NHL tillsammans.

Syskonrelationen är speciell tillskillnad från många andra relationer och i slutändan tror jag att det är en utav de viktigaste. Vi väljer våra kompisar själva och vilka vi vill umgås men vi kan aldrig välja om vi vill vara syskon eller inte, det bara är så. Ibland hamnar man i bråk med en bästa kompis som man älskar och som man glider ifrån pga. en anledning. Det kan handla om att man inte har samma åsikter eller att någon orsakar ett stort misstag. Människor gifter sig med någon som de älskar, men bara för det betyder det inte att det alltid håller förevigt. Men syskonbandet finns alltid där, vare sig vi vill eller inte. Det finns någonting som vi har gemensamt och någonting som vi delar tillsammans som aldrig försvinner.

Bråkar jag med Martin så vet jag att hur det än slutar den dagen så kommer vi vakna upp som syskon nästa dag också och det spelar ingen roll hur mycket vi kan hata varandra ibland, det går över så småningom och det är väl tur det.

Jag tror ni förstår grejen, ”är man syskon så är man” och det kan varken du eller jag ändra på.

 

LOVE YOU