Jag gick i sjuan och Oscar i nian. Jag hade aldrig lagt märke till honom på ljungarumsskolan, trots att skolan är ganska liten. Sedan kom den dagen då vi blev presenterade för varandra, det måste ha varit någon gång i oktober 2008. Sedan den dagen, när vi blev presenterade för varandra, har vi aldrig släppt varandra. Han följde en bit hem den dagen och vi bytte nummer. Jag fick hans och han fick mitt. Det gick några dagar, några veckor och sedan blev vi bästa vänner. Jag hade aldrig känt den känslan som jag gjorde då, en kille som brydde sig om allting jag gjorde och som varje dag skrev för att fråga hur jag mådde. Vi pratade oavbrutet på datorn varje dag, både på msn och i cam. Vi pratade om livet och alla dess gåtor. Jag minns att så fort jag var ledsen så fick Oscar mig på bättre humör, helt galet. Jag minns att jag en gång bestämde mig för att berätta för Oscar hur mycket han betydde för mig. "Du Oscar, jag är så otroligt glad över att jag har dig. Snälla, lova mig en sak. Bli aldrig kär i mig". Med det menade jag att jag aldrig ville förlora honom, han var ju min trygghet i vardagen och jag visste att kärlek alltid kan ställa till det. Oscar svarade inget speciellt på det jag skrev utan vår vardag rullade på som vanligt, alltid lika glada över att se varandra.
Sen hände det någonting, jag har svårt att minnas exakt vad som hände, men jag började få känslor för Oscar. Jag fick även veta att han hade haft känslor för mig också, ett bra tag. Jag minns också att jag pratade med kompisar runt omkring och mina föräldrar om hur det skulle vara att bli tillsammans med någon som faktiskt var hela två år äldre (ganska mycket i den åldern). Efter att ha fått klartecken och råd från alla håll och kanter valde jag att svara "JA" när Oscar frågade chans på mig. Vi hade träffats dagen innan, på alla hjärtansdag. Vi höll varandra i handen och pussade varandra så näsorna snuddade vid varandra. Det pirrade i magen den dagen. Efter den dagen svävade jag på moln och jag menar det. Jag kände mig som en ny människa med massor utav energi som inte hade funnits där tidigare, inte på samma sätt som nu. Det finns ett minne som är väldigt speciellt och som betyder jättemycket för mig. Min farfar var väldigt dålig under den tiden då jag och Oscar precis hade blivit tillsammans och tyvärr hann dom aldrig träffa varandra. En vecka innan farfar gick bort så kom han upp till mitt rum när jag satt och pratade med Oscar genom webbkameran. När han hade fått hälsa på Oscar och se honom så sa han "Lisa, den killen verkar toppen. Håll fast vid honom". Min lilla farfar. Dom orden betyder mycket för mig än idag.
I början av mitt och Oscars förhållande så var vi mycket instängda på mitt rum och struntade i det mesta. Vi levde liksom vårt egna liv och struntade i det som pågick i resten utav världen. Det var mysigt då, men det blev någonting som vi skulle ångra senare. Ju mer tiden gick, desto mer tjafs. Det värsta var att det oftast handlade om SKITSAKER så som, ja.. att jag blev sur över att Oscar inte släckte lampan när jag ville till exempel. Jag blev sur och ville ha hans uppmärksamhet och tillslut slutade han ge mig den. Han tröttnade. Det var overkligt den dagen han berättade för mig att det var slut. Jag var alldeles förkrossad. Om du som läser nu också har blivit dumpad någon gång så vet du säkerligen hur jag mådde. Jag stängde mig ute igen, fast nu i min ensamhet. Jag ville inte göra någonting och ingenting passade. Jag ville inte äta, inte ens min favoritmat. Det var hemskt. Det enda jag önskade var att Oscar ville bli tillsammans med mig igen, men så blev det inte. En lång period av sömnlösa nätter och tankar hade jag framför mig. Allting jag såg i min vardag påminde om Oscar och allting som vi hade gjort tillsammans. Nu såg jag helt plötsligt alla som gick och höll varandra i händerna på stan. Det kändes som att alla var lyckliga, UTOM jag.
Dom första åren i mitt och Oscars förhållande är ganska suddiga för mig. Vi blev tillsammans ett tag efter det första breaket och sedan kom det andra. Ännu en gång kändes allting hopplöst, förjävligt. Jag kände mig misslyckad och det kändes som om allting var mitt fel och det enda jag ville göra var att ställa allting till rätta. Jag försökte få tag på Oscar hela tiden och nästan jagade honom för att han skulle se mig och höra mig. Någonting som jag kan ångra otroligt mycket nu i efterhand. En dag mina vänner, gav jag upp. Trots att jag aldrig hade slutat älska den här människan så bestämde jag mig på riktigt. Jag bestämde mig för att låta honom leva sitt egna liv, samtidigt som jag skulle fortsätta med mitt och så blev det tills en dag, jag minns den som igår och det är nog den bästa i hela mitt liv. Den fjärde januari 2012 får jag ett sms där det står "Jag har fått körkort, vill du följa med och åka en sväng?". Mitt hjärta bultade, det bultade hårdare än någonsin förut. Jag visade för Julia och frågade henne om det var på riktigt. Jag kunde inte svara, mina händer skakade. Julia pushade mig och sa att jag inte hade något val, "det är klart att du ska träffa honom Lisa, bestämt en tid". WAAAAAAAAAAAH, mitt hjärta, min kropp, mitt liv. Vad är det som händer? På vägen ner till esplanaden är jättesuddig, minns det knappt. Jag minns att jag fokuserade på exakt alla bilar som körde förbi och tänkte "tänk om det är han, vad ska jag säga, vad ska jag göra, ska jag krama honom, ska jag bara säga hej". Tankarna flödade. När vi gick där på trottoaren Julia och jag, säger hon plötsligt "Omen, det där måste vara Oscar". OH MY GOD. Jag öppnade passagerardörren och där satt han, mitt ex, han den där som jag aldrig trodde att jag skulle få träffa igen. Vi släppte av Julia hos en kompis och sedan släppte allting. Jag minns inte riktigt om jag grät eller skrattade. Det enda jag minns är lycka, en otroligt lycka. Jag kände mig hel igen. Vi kramades oavbrutet och jag fick känna hans hjärta slå. OM JAG HADE SAKNAT DET?! Vi åkte bil och pratade om all missad tid och det kändes som om vi aldrig hade varit ifrån varandra. Sedan den dagen har jag och Oscar varit tillsammans. Vi har aldrig sagt att vi är tillsammans, ingen av oss har frågat, utan det var precis som om båda redan visste. Sedan den dagen har vi aldrig varit ifrån varandra och vi båda verkar ha ändrat inställning till själva förhållandet. Vi bråkar ALDRIG som vi kunde göra förr. Om någonting skulle vara oklart så tar vi det aldrig via sms, utan är noga med att prata ut istället. Det verkar som om vi behövde den där pausen för att inse hur mycket vi älskar varandra. Idag ser jag mig inte utan honom. Idag pratar jag och Oscar om vår framtid tillsammans.
Att en person kan vända hela ens värld upp och ner är otroligt. Så lycklig som jag är med denna människa är galet. Oscar är den absolut mest omtänksamma personen jag vet och ibland kan jag nästa bli sur på att han hela tiden frågar hur jag mår. Han bryr sig och inte bara om mig, utan om alla i hans närhet. När jag är sur och Oscar kommer i närheten är det svårt för mig att inte le och det är ett gott tecken på hur viktig han är i mitt liv. Om någon frågar mig idag, som jag inte känner så väl, så säger jag att jag och Oscar har varit tillsammans i fem år, fast det egentligen inte stämmer. Våra allra lyckligaste år har varit dom två senaste, varför jag räknar med dom resterande tre är för att vi aldrig riktigt har släppt varandra. Trots att vi sa att vi inte var tillsammans så träffades vi ändå. Det gick inte en dag utan att vi hördes av (förutom den sista tiden, då vi bestämde oss för att gå skilda vägar). Efter min och Oscars lilla resa så känns det som om det var bestämt att det skulle bli vi två i slutändan. Jag har fått se Oscar växa och gro som människa och jag kan inte vara stoltare. Han är det finaste som finns.
Karl Oscar Swahn är min andra hälft och det kan INGEN ändra på.
HAHAHHAHAHH! Du och jag är lika med kärlek.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar