Tänk att jag numera går tredje året på gymnasiet och att jag om drygt ett halvår ska ta studenten. Jag ska springa ut med ett leende på läpparna tillsammans med min klass och säga hejdå till skolan. Efter det ska jag bege mig ut i den stora vida världen för att ta reda på vad jag vill syssla med. Hur svårt är inte det?
Det kommer råd från olika sorters håll. Några säger att det är lika bra att börja plugga direkt, för att verkligen få det gjort. Andra säger att man borde ta lite vila från skolan för att hinna hämta nya krafter.
Jag funderar ofta på hur jag vill göra och vad jag ska göra. Men efter ett tags tänkande så har jag nu bestämt att låta det komma som det kommer. Det är alltid bra att ha lite planer i åtanken, att kanske fundera på vilken utbildning som skulle passa just mig, men annars så brukar allt faktiskt lösa sig självt så småningom.
I mitt huvud har det så länge jag kan minnas, funnits en dröm om att skaffa en familj tidigt. Vad tidigt betyder får man lite föreställa sig och bestämma själv. Jag har ingen exakt ålder, jag bara vet att jag vill bli mamma i tidig ålder. Sen så betyder inte det att jag tänker skaffa barn nu eller nästa år, absolut inte. Allting annat måste självklart också passa in och klicka rätt. Det krävs en man, en stadig relation och en hållbar ekonomi.
Det finns också en bild i mitt huvud där jag är färdigutbildad barnmorska. Den har funnits där länge och varför vet jag inte. Jag har alltid intresserats av det och tycker att det både verkar spännande och varierande.
Någonting annat som jag längtar otroligt mycket till är när jag införskaffar mig min första lägenhet. Förhoppningsvis flyttar jag in någonstans med Oscar om några år, min nuvarande pojkvän. Tänk vad mysigt att planera och investera tillsammans, att dela på någonting. Det är säkert inte bara "en dans på rosor", konflikter uppstår säkert när man ska komma överens om allting, men just nu ser jag bara det fina och det positiva. Allt det där med att börja leva ensamma som par. Att organisera ett liv tillsammans. Att komma överens och hjälpas åt i vardagen, samtidigt som man ser till att få eget utrymme till det som man själv brinner för. Bara den där lilla stunden som man behöver för sig själv ibland. Ja, ni förstår säkert.
Det där med att bjuda hem fina vänner på mysiga middagar. Eller några tjejer på en tjejkväll, utan att någon annan stör. Hur lyxigt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar